När jag tänker på Julstaden Göteborg tänker jag på det kraftfulla uttrycket "Stad i ljus" och då menar jag inte Tommy Körbergs schlager, utan Eyvind Johnssons Paris-roman med samma namn. Boken handlar om en ung författare som upplever den franska nationaldagen 14 juli i väntan på ett rekommenderat brev hemifrån. Det är tider när det varken finns kreditkort eller e-post och ett rekommenderat brev hemifrån kan betyda mer än vad de flesta idag kommer ihåg från förr. Livet är det som pågår medan vi håller på med annat, som John Lennon brukade säga.
I fredags när Julstaden Göteborg tändes upp på Götaplatsen var det fullt med människor så långt ögat nådde. Bildspelet på fasaden till Göteborgs konstmuseum är verkligen en färgsprakande laser-graffiti-händelse, men det är människorna som ger det hela mening. Gospel-kören med facklor var höjdpunkten för mig. Götaplatsen i rätt belysning kan vara en varm och inbjudande plats och Konserthusets balkong är den givna utgångspunkten för firande av olika slag. Jag tänker på tyska fotbollslandslaget som efter varje lyckosam turnering i utlandet firas på balkongen till rådhuset, Römer, i Frankfurt am Main. Kanske kan konserthusbalkongen bli Göteborgs Römer? Tyvärr fick vi inte se varken Blåvitt som svenska mästare, eller Kopparberg/Göteborg FC fira segern i Allsvenskan där i år, men det kommer andra år. I år firar vi nyårsaftons tolvslag på Götaplatsen för första gången, med början 23.30.
Alla är välkomna, kanske ses vi där, för att bidra till att skapa en stad i ljus och värme mitt i mörkaste vintern.
måndag 14 december 2009
tisdag 8 december 2009
Arosenius höst och vinter
Vårens viktigaste utställning på Göteborgs konstmuseum var möjligen den mycket uppskattade "Annan konst", som satte fram oväntad och nyskapande konst från områden utanför de rent konstvetenskapliga. Höstens största satsning på Ivar Arosenius är en mer traditionell, men inte mindre betydelsfull konstupplevelse, värd minst ett besök och ett återbesök. Man fångas redan nere vid Valand av konstnärens genomträngade blick från en stor vepa strax nedanför museets tak.
Arosenius korta liv och konstnärsskap skildras, för den som vill fördjupa sig, i en ny och mycket vacker monografi Ivar Arosenius av Björn Fredlund, som kom ut i samband med utställningen, den första boken på femtio år.
Det märkliga med Arosenius måleri är för mig den egenartade blandningen av närmast naivistiskt bildspråk och tunga teman, som rå sexualitet, lustmord, fylleslag och sjukdom. Samtidigt finns även de kända idyllerna, de klassiska barnboksbilderna av "Lillan" och älskade kvinnor i ombonade hem. Arosenius liv är ett konstnärsliv i koncentrat, med avbrutna konststudier, bohémeliv i München och Paris, och slutligen försoning och familjelycka på landet i Älvängen, strax innan döden vid trettio års ålder.
Alla dessa stationer lämnar avtryck i den aktuella utställningen, som är vackert och koncentrerat hängd i Falck-hallen. En av de bilder som jag till min förvåning fastnar för är den lite bondkomiska Vinter. Den våta kylan riktigt känns i fötterna, det är bråttom hem innan mörkret faller. Tyst och öde, en minnesresa tillbaka i tiden till bondesamhällets utmarker, en tidsbild sedd genom ett temperament. Björn Fredlund skildrar ett av Arosenius besök på Louvren tillsammans med Gudrun Höyer-Ellefsen. Han blir fascinerad av en målning av Pisanello, "Porträtt av en ung kvinna" som troligtvis föreställde prinsessan Isabella d´Este från ca 1433. Det är påfallande hur starkt hennes näsa påminner om Lillans.
Arosenius korta liv och konstnärsskap skildras, för den som vill fördjupa sig, i en ny och mycket vacker monografi Ivar Arosenius av Björn Fredlund, som kom ut i samband med utställningen, den första boken på femtio år.
Det märkliga med Arosenius måleri är för mig den egenartade blandningen av närmast naivistiskt bildspråk och tunga teman, som rå sexualitet, lustmord, fylleslag och sjukdom. Samtidigt finns även de kända idyllerna, de klassiska barnboksbilderna av "Lillan" och älskade kvinnor i ombonade hem. Arosenius liv är ett konstnärsliv i koncentrat, med avbrutna konststudier, bohémeliv i München och Paris, och slutligen försoning och familjelycka på landet i Älvängen, strax innan döden vid trettio års ålder.
Alla dessa stationer lämnar avtryck i den aktuella utställningen, som är vackert och koncentrerat hängd i Falck-hallen. En av de bilder som jag till min förvåning fastnar för är den lite bondkomiska Vinter. Den våta kylan riktigt känns i fötterna, det är bråttom hem innan mörkret faller. Tyst och öde, en minnesresa tillbaka i tiden till bondesamhällets utmarker, en tidsbild sedd genom ett temperament. Björn Fredlund skildrar ett av Arosenius besök på Louvren tillsammans med Gudrun Höyer-Ellefsen. Han blir fascinerad av en målning av Pisanello, "Porträtt av en ung kvinna" som troligtvis föreställde prinsessan Isabella d´Este från ca 1433. Det är påfallande hur starkt hennes näsa påminner om Lillans.
onsdag 2 december 2009
Die Zauberflöte zaubert weiter
Det är inte ofta kritiken är så enig som efter förra lördagens premiär på Trollflöjten på Göteborgsoperan - bara lovord rakt igenom. Inte heller jag har någon annan uppfattning, då det är en härlig föreställning i Richard Bergqvists regi. Regissören har också nyöversatt librettot, och skriver intressant och upplysande om arbetet, som också bryts det mot tidigare översättningar, på operans hemsida. Det visar sig att han inte bara översatt, utan också på närmast musikaliskt vis transponerat Mozarts text till mer genusjämställd svenska, en lovvärd ambition. Det var lite si och så med kvinnosynen på Mozarts tid, får vi veta.
Ja, det är klart att en modernisering av en föreställning inte bara behöver betyda att man skalar av scenografin, i detta fall föredömligt, eller som ibland lägger tillrätta musiken eller handlingen. Man kan förstås också putsa innehållet så det blir mer lättsmält för den moderne besökaren.
Själv förstår jag dock inte riktigt vitsen med att översätta texten i det första skedet. Undantagsvis hör man vad som sjungs - de flesta läser ändå textremsan. Mozart var den förste tyske komponist som skrev sina libretton på tyska, vilket väckte förvåning och bestörtning vid österrikiska hovet, där man ansåg att italienska var det enda tänkbara alternativet.
För egen del tycker jag nog att det finns en krispighet i tyskan som väl matchar Mozarts harmonier och Trollflöjtens - trolska - melodier.
Bortsett från denna petitess för nördar så måste jag nog säga att även denna föreställning är en seger för orkestern och ensemblen, även om det finns en förfärande Nattens drottning och en förtjusande Papageno som sticker ut tydligt. Själv blir jag ändå mest tagen av kollektivscenerna, när hela kören, eller balletten är på scenen. Det är mäktigt, der reinste Zauber.
Ja, det är klart att en modernisering av en föreställning inte bara behöver betyda att man skalar av scenografin, i detta fall föredömligt, eller som ibland lägger tillrätta musiken eller handlingen. Man kan förstås också putsa innehållet så det blir mer lättsmält för den moderne besökaren.
Själv förstår jag dock inte riktigt vitsen med att översätta texten i det första skedet. Undantagsvis hör man vad som sjungs - de flesta läser ändå textremsan. Mozart var den förste tyske komponist som skrev sina libretton på tyska, vilket väckte förvåning och bestörtning vid österrikiska hovet, där man ansåg att italienska var det enda tänkbara alternativet.
För egen del tycker jag nog att det finns en krispighet i tyskan som väl matchar Mozarts harmonier och Trollflöjtens - trolska - melodier.
Bortsett från denna petitess för nördar så måste jag nog säga att även denna föreställning är en seger för orkestern och ensemblen, även om det finns en förfärande Nattens drottning och en förtjusande Papageno som sticker ut tydligt. Själv blir jag ändå mest tagen av kollektivscenerna, när hela kören, eller balletten är på scenen. Det är mäktigt, der reinste Zauber.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
