Ein Koffer in Berlin

Det finns värre ställen att bli strandsatt på än i Berlin. När askmolnet for runt över norra Europa befann jag mig i den brandenburgska metropolen för att fördjupa kulturförvaltningens kontakter med Stiftung Preussischer Kulturbesitz, Humboldtuniversitetet och stadsbyggnadskontoret. Mötet med den sistnämnda förvaltningen fick skjutas fram p g a omdisponeringar av hemresan, som nu fick ske med tåg.
Trängseln var stor på Berliner Hauptbahnhof och det är för mig en stark upplevelse att bara gå rakt igenom hela markplanet och komma ut på sydsidan, där man numera ser den gamla revolutionsflaggan från 1848 vaja över riksdagshusets kupol och förbundskanslerns kansli. Jag kan inte låta bli att tänka på bilden av den sovjetiska flaggan från den 8 maj 1945, när den hängde nedför samma kupol. Det är länge sedan nu.
Framförallt kommer en annan bild av Berliner Hauptbahnhof upp ur minnets dunnkel. En tidiga januarimorgon, öde hall, stort svenskt SJ-märke på väggen, inga resande. I källaren ett rökigt hak, där surögda gubbar bolmade cigg utan filter och ölflaskorna stod på bordet redan på morgonkanten. Bakom disken ännu flera surögda gubbar i grå rockar som serverade, eller slängde fram, orostade toastmackor med torr ostbit eller skinkbit. Utanför oasfalterade p-platser med oljefläckar, trabanter överallt. Inga ljus i fönstren. En död stad, eller åtminstone i koma. Så här, tjugo år senare är Berlin inte bara på väg att bli den största kulturmetropolen i Europa, dit alla konstnärer med självaktning uppehåller sig åtminstone en tid på året, utan är även ett självklart centrum för det nytyska hålligångsamhället som för länge sedan sänkt alla gevärsmynningar, stängt igen sin tidigare vidöppna plånbok och blivit ett vanligt land i Europa. Ett vanligt land, med en ovanlig historia, som man dock vårdar minnet av, inte minst dess förbrytelser, mera samvetsömt än de flesta andra stater jag känner till. Tacka vet jag en koffert i Berlin.

Mästersångarna i Göteborg

För första gången sedan 1930 har Richard Wagners komiska opera Mästersångarna i Nürnberg
satts upp i Göteborg. Det har varit värt att vänta på. De magnifika slutscenerna är nog det mest kraftfulla jag upplevt på Göteborgsoperans scen, och de byggs upp under flera timmars sångtävlande om den unga Evas (Sara Andersson) hand.
En av Wagners lärjungar, sedemera vän och slutligen fiende var filosofen Friedrich Nietzsche, som fem år efter Wagners död 1888, gjorde upp med sin egen wagnerianism. Det är, som alltid med Nietzsche, uppfriskande läsning. Nietzsche ställer Wagner mot sin nya stjärna Bizet, till förmån för den senare. Nu är det så lyckosamt att det är möjligt att se en moderniserad Bizet på Backa teater med Carmen och Wagner på operan. Det är bara att välja och motläsa Nietzsche.
Nietzsche anser att Wagners största betydelse är att han banat väg för skådespelarens intåg i musiken, och att detta lett till en manlig Wagnerkult som är mer filosofisk än musikalisk. Han skriver:
"Det är inte med musiken som Wagner har erövrat de tyska ynglingarnas hjärtan, det är med 'idén' - det är det gåtfulla i hans konst, dess kurragömmalek bland hundra symboler, idealets polykromi, som lockar och drar dessa ynglingar till Wagner; det är Wagners geniala förmåga till molnbildning, hans vida fång, hans djärva språng och fria gång i det blå, hans uppdykande överallt och ingenstans, just detsamma varmed Hegel lockade och bedrog!"
Tyskare kan det inte bli; Hegel, Wagner och Nietzsche. Och det är framförallt den tyska konsten som lyfts fram i slutscenens hyllningskör på bekostnad av tyskheten och nationalismen. Det var pompösa tolkningar av det slaget som gjorde "Mästersångarna" till ett av nazisternas mest populära verk. Referensen till Nürnberg hade säkert avgörande betydelse, eftersom staden utnämnts till "Reichshauptstadt" - rikshuvudstad för det tusenåriga riket, vilket efter kriget också föranledde de allierade att lägga krigsförbrytarrättegångarna där. För mig betyder Nürnberg också något helt annat, och det är mina minnen från de fyra åren jag bodde utanför stan och besökte den väldigt ofta. Det gör att jag ler igenkännande åt interiören i Katarinakyrkan i första scenen, ölborden från ölträdgårdarna i slutscenen och referenserna till en av huvudpersonerna Hans Sachs (Anders Lorentzson) som får bli en symbol för hela det tyska skråväsendet och hantverkstraditionen, en tradition som fortfarande är stark i Nürberg och Franken, den norra delen av Bayern. Att bli en mästersångare är ju inget annat än att avlägga ett mästarprov för att få en högre social status. Och det är det som krävs för att vinna den vackra Evas hand, om hon samtycker förstås, vilket kan anses vara progressivt i detta mansdominerade samhälle, som för övrigt avspeglar sig på scenen med dess wagnerska ynglingar och män, hela 15 till antalet, mot två kvinnor.
Men i den magnifika avslutningen är det som sagt inte så mycket den manschauvinistiska tyska nationalismen som står i centrum, utan just den tyska konsten. I Göteborgsoperans nytolkning är det musiken som triumferar över idéerna. Och det är gott så.

Göteborg - Öppen stad

I en söndagskrönika i GP härförliden skrev Peter Hjörne om Göteborg som en öppen stad. Han menade, om jag minns rätt, att Göteborg alltid har varit och är beroende av impulser utifrån för att skapa en attraktiv miljö, kultur och klimat att leva och arbeta i. Bortsett från militära referenser, där begreppet öppen stad betyder att det inte finns några militäranläggningar att bomba, tycker jag att det egentligen är en formulering som träffar åtminstone det som jag själv gärna förknippar med Göteborg som plats och livsvärld för många människor. Öppen stad fungerar som ett bra varumärke eller vision, teori eller metod, historia eller samtid.
Ända sedan kanalerna innanför vallgraven ritades upp av holländska arkitekter, uppbyggnaden av magistraten finansierades av skatteintäkter från kvarnfallen i Mölndal, och kyrkoherden i Tyska kyrkan drev stadens första skola redan från 1625 och lärde barnen läsa och skriva, har det internationella inflytandet varit stadens livsnerv. Sjuttonhundratalets expansion av handeln mot Ostasien, där dåvarande Battavia (idag Djakarta) som likt Göteborg också ritades av holländska arkitekter, skapade ett välstånd som också stärkte Göteborgs hamn till att bli Nordens ledande, något den förblivit sedan dess. Under 1800-talet var den brittiska merkantilismen starkt betydelsefull för utvecklingen av industristaden och sjöfarten. 1900-talets globalisering av tillverkningsindustrin ledde under första halvan till en storhetstid för bil- och varvsindustrin. På senare år har dess betydelse minskats kraftigt, men nya näringar som upplevelse- och kunskapsindustrierna har istället skapat en ny bas för utvecklingen av Göteborg som stad. Hela denna utveckling hade varit omöjlig om staden inte varit öppen.
Jag tror att man inte kan överskatta betydelsen av öppenheten för det kulturella klimatet i Göteborg. De stora kulturella evenemangen i Göteborg - Ullevi-konserterna, Kulturkalaset, Dans & Teaterfestivalen, Konstbiennalen, Bokmässan och Göteborgs Internationella Filmfestival är alla händelser som skapar ett inflöde av kreativa personer, idéer, tankar och möten i staden. Det skapar i sin tur nya förutsättningar att på olika sätt kunna försörja sig på sin konst eller kulturell produktion. Och starka institutioner som skapar spännande scenkonst och utvecklar museerna till nya arenor för möten och kunskap.
I en intervju i GT med Universitetets rektor Pam Fredman formulerade hon en snärtig fråga: "Vems förtjänst är det att det finns 19 caféer på Vasagatan? Studenternas"
Det är onekligen en intressant bieffekt av att Göteborg har landets största universitet. Det betyder inte bara ett uppsving för cafénäringen, utan gör det också möjligt att ha ett myllrande kulturliv over- och under-ground i staden. Bortsett från den omfattande grundutbildning och forskning som levereras och tillsammans med Chalmers, samverkan inom gymnasieutbildningar, vuxenutbildningen och Yrkeshögskolan utgör de fundamentet för kunskapsstaden Göteborg. Det är en annan sida av Göteborg - Öppen stad. Jag delar långt ifrån alla Jasenko Selimovics uppfattningar om kulturens och konstens roll, men ganska ofta kommer citatet från en GP-intervju i somras tillbaka till mig. "Göteborg är sämst när det vänder sig inåt" Det är motsatsen till öppenhet. Det är provinsialism. Det är att inte fascineras av att en nyupptäckt målning av Leonardo da Vinci visas på Eriksberg, utan att älta vem som har bestämt det.
If a finger points at the moon, only a fool looks at the finger.