Götaplatsen i nytt ljus

På torsdag kväll (1 september) klockan nio tänder Anneli Hulthén det nya ljuset på Götaplatsen. Det är på tiden och kommer att bli en ljuspunkt i den mörka höst som närmar sig. Den nya ljussättningen är första steget i en nödvändig modernisering av Götaplatsen. Det är på många sätt en unik plats, som är underutnyttjad och för lite befolkad, även på sommaren. Något bättre har det blivit sedan Stadsteatern öppnade sin trevliga uteservering, men det är inte tillräckligt för att platsen ska leva. På Göteborgs konstmuseum finns det en del planer inför nästa år och jag hoppas att de går i lås.
Götaplatsen är en för vacker plats för att vara uppställningsplats för turistbussar och raggarbilar, även om jag är svag för den ystra studentglädjen i slutet av maj och början av juni.
Vid högtidliga tillfällen är symfonikernas balkong en bra hedersläktare. Men man måste ju ha något att fira.
Universitetets nya planer på ett konstnärligt campus bakom Götaplatsen är en mycket god möjlighet att i grunden utveckla Göteborgs kulturstråk, från Korsvägen, över Götaplatsen,
nedför Avenyn, till operan och forsättningen över älven i hjärtat av Centrala Älvstaden.
Som jag ser det är en viktig uppgift att fortsätta kulturstråket på Hisingen, kanske det planerade kulturhuset på Backaplan, mediacentrum och utbildning på Lindholmen, ett moderniserat Hisingen museum med öppna magasin på Polstjärnegatan, Backa Teater och längst ut vid Arendal Volvo museet, en viktig del av Göteborgs industrihistoria.
Kuturstråket och evenemangsstråket är två viktiga axlar i centrala stan, men som bär en större del av staden än så. Det är dags att sätta ljuset på dem.
Imorgon kväll tänder Anneli Hulthén de första.

Inför höstsäsongen

Way Out West är över, Kulturkalaset likaså.
På teatrarna, operan, museerna, biblioteken och runt om i stan laddar man för en ny säsong. Det är något märkligt med ljuset, som brukar förändra sig lite runt 10 augusti. Det mer förlåtande sommardiset går över i ett klarare, skarpare ljus. Havet blir blåare, luften kyligare, färgerna starkare. Det är som om hösten mönstrar sig inför en ny drabbning.
Paddan-båtarna kör fortfarande förbi i kanalen nedanför mitt fönster, tyska turister dröjer sig kvar. Men något har hänt. Frågan är bara vad?

Tillägg till Anders Olssons Ordens asyl

När jag långsamt läser om kapitlet "Den moderna exilens egenart" i Anders Olssons nya bok Ordens asyl hittar jag ett ställe som träffar pudelns kärna på ett mycket fint vis.
Det föregås av ett resonemang kring Montaignes essäistik;
"Förbindelsen mellan nostalgi och melankoli är mycket utbredd i exillitteraturen, och den svarar mot subjektets och självreflexionens allt starkare roll parallellt med förlusten av tron på en högre, andlig hemkomst.
Denna gradvisa uppluckring och differentiering av den klassiska exilen tycks mig vara djupt kännetecknande för moderniteten. Den yttre horisont mot vilken man skriver, är universellt utvidgad och utan lokalt snärjande band. Den inre horisont som diktaren upprättar, är den tankens frihet som inte utan problem växer fram ur det egna livets förgänglighet, isolering och utsatthet.
Dessa kännetecken modifierar exilens innebörd, men utplånar aldrig smärtans dimension."

Om man går tillbaka till Olssons bok Läsningar av Intet kan man följa själva utvecklingstanken. Intet är en filosofisk kategori som de flesta människor ställs inför även i verkligheten. Dess negativa energi är en i många sammanhang mycket stark kreativ drivkraft. Saknad, längtan, hemlängtan, tomhet, felande livskänsla, är alla upplevelser som de flesta människor strävar efter att övervinna. Konsten och litteraturen är traditionellt områden där denna kamp ofta utspelas. Och det är ytterst därför som filosofer som Nietzsche, trots ett öppet sinne för naturens krafter och under, ändå prioriterar konsten framför naturen i estetisk mening.
Exilens betydelse för friläggningen av dessa krafter kan inte överskattas, då själva den fysiska förutsättningen redan skapar den brist som är kreativitetens förutsättning, verkar Anders Olsson vilja säga. Jag tror han har rätt.

Exilen ur exilen - Ordens asyl av Anders Olsson

Anders Olssons diskuterar redan på första sidan i sin nya bok Ordens asyl - en inledning till den moderna exillitteraturen en mycket central fråga för den moderna litteraturforskningen överhuvudtaget. Hur ska man läsa litteratur idag? Olsson, som debuterade som kritiker och forskare under det textorienterade 1980-talet drar idag slutsatsen att det finns, och måste finnas, något utanför texten:
"I själva verket kan man undra om litteraturforskningen idag har så många fler angelägna uppgifter än att visa den inneboende konflikten i all skönlitteratur mellan historia och estetiskt värde. Man kan å ena sidan fråga sig om det finns något rent estetiskt värde, å den andra om den litteratur som bara har ett historiskt värde alls förtjänar vår uppmärksamhet."
Olsson tar sedan denna slutsats som intäkt för att lyfta fram exilens, den självvalda och påtvingade, som en närmast grundläggande erfarenhet för att förstå en del av världslitteraturen. Jag tror att han har rätt och det finns väldigt mycket som talar för att de ökade migrationsströmmarna snarare gör att fler konstnärer av olika slag lever i exil i framtiden.
Olsson och jag delar intresset för Paul Celans liv och diktning. För egen del var det kanske just Celans diktning som fick mig att förstå att all relevant litteratur utspelar sig i ett historiskt och geografiskt rum. Celans sena diktning kan ibland framstå som väldigt avskalad och språkcentrerad. Men ju mer man lyckas avtäcka av poetens komplicerade livshistoria står det allt mer klart att inte en enda rad saknar relationer i tid och rum; alltifrån minsta arnika till gatuadress eller kristallfacett.
En detalj, som dock inte är helt oväsentlig, är att Celan-texten i boken heter "Jag är meridianen". Enligt Olsson ska Celan ha yttrat denna sats till vännen Paul Davie en gång.
Det punkterar både Olssons och min egen tolkning av meridianen som vi gjorde i samband med att brevväxlingen Celan-Nelly Sachs publicerades. Där skrev de båda poeterna brev till varandra om "smärtans meridian mellan Paris och Stockholm". Olssons tolkning i DN var då att denna meridian gick mellan de båda personerna och deras hjärtan. Min tolkning i GP var att de båda befann sig på var sin sida om smärtans meridian, en längtans longitud som skar genom helt andra dimensioner.

Okkervil River på Way out West

Igår kväll slank jag in på Stora Teatern för att lyssna på Okkervil River, som rekommenderats mig från olika håll. Det var också en positiv upplevelse. Texasbandet kändes lite grand som en blandning av Håkan Hellström och The Band och gav verkligen allt under den knappa timmens spelning.
Jag gillar lead-sångare och gitarrister som Will Sheff. Det finns något försonande i den där uppsynen som påminner om en "son of a preacherman", i kostym, brillor och Beatles-frilla, från tiden innan de blev kända. Efterhand som trycket ökar åker tweedkavajen av och ärmarna kavlas upp.
Okkervil River är en flod som rinner utanför Sankt Petersburg. En rad jag inte kan släppa från "Okkervil River Song" - "They dreamed of nothing and got nothing in return" - föräldrarna i tälten vid flodbädden har förlorat sina drömmar, ska det betyda. Men det är en fras som är större än så, och anknyter till den ryska nihilismens historia. Bara den som stirrat rakt in i intet vet att uppskatta en dröm om att skapa mening och beröring.
Det för mig mest överraskande och helt underbara inslaget var Scott Brackets trombonsolo, som nästan fick taket på Stora Teaterns barscen att lyfta. Det var nihilismen transformerad till ett betydelsebärande staccato, bortom alla populärmusikens genrer.
För mig var det bästa tänkbara start på Way out West.

Way out West - solen går ned i havet

"One good thing about music, when it hits, You feel no pain" sjunger Bob Marley i Trenchtown Rock. Den närmaste tiden gungar stan av musik igen, som den ska göra under sommaren.
Ikväll är det dags för Way out West att slå upp portarna och huvudarenan i Slottskogen kompletteras nu, som tidigare år med spelningar på många olika ställen runt om i Göteborg. Kulturförvaltningens Stora Teatern och Lagerhuset är också med.
Det är något väldigt tilltalande i det här sättet att ordna större evenemang. hela centrala stadsrummet är en arena och händelserna präglar stan. Jag tror att det här är den väg vi kommer att gå för att skapa en ännu mer levande och attraktiv stad för göteborgarna och för dem som gärna kommer hit. Och då är det inte bara stora evenemang som WoW eller nästa veckas stora händelse Kulturkalaset, även det bjuder på mycket musik i alla former, som räknas, utan även de mindre händelserna. Här finns spontana eller halvspontana initiativ som cykelfestivaler, Andra Långdagen, klädbytardagar osv som är minst lika viktiga för känslan av att vara med och skapa det som händer.
Solen går alltid ned i väster. Sedan är det drag hela natten.

Jag hör röster överallt! En avhandling av Andreas Gedin

Konstnärliga fakulteten vid GU är en av de främsta i landet när det gäller konstnärlig forskning kring de skapande processerna. I slutet av maj lade Andreas Gedin fram en för mig förvånansvärt lite uppmärksammad avhandling med namnet Jag hör röster överallt - Step by Step.
Överraskande nog utgår Gedin från Michail Bachtins teorier om det polyfona (många röster som talar samtidigt) och dialogocitet. Bachtin anses av de flesta vara litteraturvetare, men Gedin visar övertygande hur man kan använda sig av den store ryssen också för att skapa en helhet av olika komponenter som utgör det konstnärliga verket. Det är kanske ett exempel på hur konstarterna har en tendens att närma sig varandra, intill sammanblandning, inom samtidskonsten. Det är många röster som bidrar även i denna vetenskapliga avhandling. Verkliga och uppdiktade personer, mejl-växlingar brev och citat från andra håll.
På så vis blir själva avhandlingen, vars kriterier egentligen är ganska givna utifrån högskoleförordningen, ett konstnärligt experiment som spränger avhandlingens form, men å andra sidan också visar HUR man kan anlägga ett metavetenskapligt perspektiv på en konstnärlig process, eller vid närmare eftertanke just det omvända. En konstnärlig process som ett metaperspektiv för en vetenskaplig text.
De övriga delarna i avhandlingen sysslar just med det förstnämnda - att dokumentera och teoretisera kring skapandet och produktionen av utställningar med utgångspunkt dels hos Bachtin, dels i anslutning till ett par större utställningar Gedin själv skapat.
Slutligen knyter Gedin ihop det hela genom att diskutera projektet Taking over, ett konstprojekt i vilket denna avhandling är en del.
Hela arbetet blir i någon mening därmed självrefererande och självgående. Det har den intressanta poängen att det polyfona medskapandet i processen bidrar till att spränga den akademiska dispositionen, samtidigt som det problematiserar just själva metoden. En fråga man kan ställa sig är möjligen hur långt denna metod är användbar?
I någon mening måste man kanske säga att Gedin faktiskt dekonstruerar (i Derridas mening) själva genren konstnärlig forskning.
Men för att kunna dekonstruera något måste det kanske redan finnas en fast form, eller åtminstone accepterad praxis? Frågan är om den nya akademiska disciplinen konstnärlig forskning är så etablerad att man redan kan dekonstruera dess inbyggda oppositioner och grundstrukturer?
Eller så kan man omvänt säga att detta är en poäng i sig själv, att just en disciplin utvecklas i takt med att den samtidigt dekonstruerar sig själv? Det är kanske i så fall den första gången i den akademiska historien. Och det borde göra Andreas Gedins avhandling till ett banbrytande arbete i svensk vetenskapshistoria.