lördag 25 februari 2012

Péter Esterházy, Ildikó Márky och Ungern som försvann

I nyaste numret av Författaren (Författarförbundets tidning) 1/2012 tematiseras Ungern. Tyngdpunkten ligger på de nya odemokratiska och antisemitiska stämningarna i landet, men intressantare finner jag en text av Péter Esterházy och en intervju med hans översättare Ildikó Márky.
Esterházy skriver på sitt underfundiga vis om friheten, om det ungerska språket, om hur det är att vara författare i ett litet land med ett litet språk - en erfarenhet som också delas med t.ex. svenska författare.
Hans översättare Ildikó Márky kom till Sverige som barn 1956, när Sovjet rullade in i Ungern. Familjen Esterházy blev kvar och den historien har han skildrat i den magnifika storromanen Harmonia Caelestis.
Ildikó Márky berättar om den svåra balansgången mellan identitet och litteratur;
"Frågan om identitet är nog vad alla mina romaner handlar om: ett slags dubbel identitet mellan två länder, två tillhörigheter, två språk. Ett slags in-betweenness-tillstånd."
Jag kan inte låta bli att tänka att det för båda dessa författare även finns en annan överlagring av identiteter.  Släkterna Esterházy och Márky tillhörde den gamla ungerska aristokratins mest inflytelserika, med månghundraåriga traditioner i det österrikisk-ungerska kejsardömet. Hur man än gör är det svårt att skaka av sig en sådan historia. Båda föddes långt efter kejsardömets sammanbrott vid Första världskrigets slut, men upplevde sovjetiseringen i och utanför Ungern, då ett adelsnamn snarare var en belastning.
Efter murens fall var det inte en restauration av namn och gods som man eftersträvade. Peter Esterházy avstod, som släktens överhuvuvud, och till förtret för några släktingar, från återlämnande av konfiskerade egendomar.
Men det man hoppades på var kanske att Ungern skulle utvecklas till ett fritt och demokratiskt land inom EU, som åtminstone i den delen av Europa i någon mening kan sägas vara en modernisering av det Habsburgska riket. Men så ser det tyvärr inte ut idag. Ildikó Márky känner besvikelse över sitt gamla land: "Jag trodde att Ungern skulle klara övergången till ett enat Europa bättre. Förklaringen till vad som sker, ligger tror jag, i en bristande demokratisk tradition. Inte för att Sverige idag kan slå sig för bröstet med de många upprörande utvisningsbeslut vi får ta del av nästan dagligen. Men här finns en demokratisk tradition som jag tror är av stor betydelse för att en utveckling som den i Ungern ändå känns avlägsen."
Det är lätt att känna igen sig och känna sympati för Ildikó Márkys hållning. Det är när jag tänker efter, kanske rent av den enda hållning man kan ha i dagens värld, utan att hemfalla åt begränsande provinsialism. Att inte känna sig hemma någonstans på riktigt, att veta att identitet och hemland alltid är relativa storheter och det enda hem man har enbart är det man har i sitt hjärta.