"Abstract Possible", Tensta konsthall och konstens kommersialisering

I somras hade jag nöjet att delta i ett samtal om konstens autonomi i regi av konsttidskriften Paletten. Samtalsledare var redaktörerna Sinziana Ravini och Fredrik Svensk och diskussionen trycktes sedan i nummer två av tidskriften 2011. Sedan dess har jag funderat på några av de frågor som diskuterades.
För egen del har jag svårt att tro att man annat än fläckvis kan hoppas på en rakt igenom demokratiskt finansierad konstnärlig autonomi. Konsten finns alltid i ett sammanhang. I samma ögonblick en konstnär avser att leva på sin konst är man oavvisligt beroende av en marknad för avsättning av densamma.
Den enda relation som inte i första skedet har en koppling till marknaden är möjligen när en konstnär arbetar med finansiering från ett offentligt, eller korporativt stipendium. Men de verk som då produceras, är de inte avsedda för en tänkt marknad längre fram?
Om en ordentligt utskälld utställning på Tensta konsthall, Abstract possible, uppger Maria Lind i DN att hon vill problematisera samtidskonstens nya dilemma; "Vad händer på sikt när konsten å ena sidan kommersialiseras och å andra sidan instrumentalieras av offentliga bidragsgivare (med udden riktad mot statliga Kulturbryggan som kräver privat medfinansiering för vissa projekt).
Ja, det kan man fråga sig.
Sinziana Ravini tycker i samma tidning inte att det är en relevant frågeställning, utan polemiserar starkt mot Lind för att förhålla sig amoraliskt och bortse från att en samarbetspartner, Bukowskis auktionsverk, ägs av Lundin Oil, vars affärer i framför allt Afrika under lång tid diskuterats utifrån moraliska brister. Det är lätt att i förstone dela en moralisk indignation över eventuella blodspengar som medfinansierar en utställning och ett arbete i en offentligt finansierad konsthall.
Men är det verkligen så enkelt?
Ravini tror inte att utställningen alls försöker problematisera samtidskonsens situation. Hon skriver; "Man kan inte kritisera ett fenomen som konstens kommersialisering i ena stunden för att sedan bidra till dess fortlevnad i andra". Dessutom ifrågasätter hon Maria Linds konstnärliga integritet. Det, om något, är kanske en aning överraskande.
Det är här jag inte längre riktigt förstår. Jag uppfattar att Maria Lind ställer den här frågan på sin spets,  försöker skapa debatt och ganska modigt bryter en helt annan typ av tabu som inte så ofta diskuteras i konstvärlden - den omhuldade myten om konstens autonomi. Ett starkare kommersiellt sammanhang är kanske svårt att hitta. Samtidigt presenterar man också en uppsats om just detta sammanhang "The Contemporary Art and Its Commercial Markets", enligt Ravini finansierad av Bukowskis, enligt Lind även av andra offentliga finansiärer som Kulturrådet. Om man vill problematisera denna fråga, hur ska man annars göra? Det som för mig är problematiskt är kanske inte så mycket vad varken Lind eller Ravini säger. Utan det som inte sägs. Och det är ganska mycket, på flera nivåer.
Vilken är egentligen den moraliska auktoritet, som Ravini någonstans lutar sig emot, som har mandat att dra gränsen mellan ett superkommersiellt auktionshus och t ex ett något mindre kommersiellt galleri? Var går egentligen den gränsen? Hur långt ned i olika bolags årsredovisningar ska man gräva för att avgöra om det har rätt att stödja konsten alternativt tjäna pengar på den, eller inte? Vem skall i så fall göra den bedömningen? Är det möjligt eller inte att använda pengar som tjänats på moraliskt tvivelaktiga affärer till att göra något gott?
Hur ska man i ett historiskt perspektiv kunna försvara de gamla europiska kolonialmakternas kulturella och konstnärliga arv, onekligen bland det mest betydande, som bygger på exploatering, stöld och kolonisation av resten av världen?
Hur ska man kunna intressera sig för Nobelpriset, som delas ut från medel som ackumulerats från krutproduktion och exploaterande oljeaffärer i Kaukasus för tillräckligt länge sedan?
Självklart är det så att det i många fall skapas förmögenheter på moraliskt oförvitligt sätt och som i samhällsnyttig anda investeras i konst eller i konstnärliga institutioner för det allmänna bästa. Inte minst i Göteborg är den traditionen stark.
Men kan man isolera frågan om samtidskonstens kommersialisering till att bli en fråga om enbart samtiden? Samtidskonstens inbyggda problematik är att den oundvikligen förlorar sin samtidighet och blir en del av konsthistorien och kulturarvet. Möjligen tjänar auktionshusen mer på det än de kommersiella gallerierna och mycket sällan blir det konstnären som drar nytta av de förändrade marknadsvärdena.  Det blir allt svårare att hävda att det finns någon annan autonomi i konstnärliga sammanhang än kommersialismens. Men i ett vidare perspektiv är det kanske en sak som inte enbart berör konstens område, utan som numera genomsyrar de flesta fält i samhället. Tyvärr.