Idrottens kärna - VM i skidskytte i Ruhpolding eller Andrea Henkels triumf

Det var en riktig sportlördag igår - som dock inleddes med en mer än lovligt fnoskig artikel om fotboll av Jenny Diskie på GPs event- och nöjessidor. Senaste matchen hon hade sett var tydligen VM-finalen mellan England och dåvarande Västtyskland på Wembley 1966, för en sådär knappt femtio år sedan, men drar sig ändå inte för att uttala sig tvärsäkert om sporten.
Då var lördagens tävlingar i utförsåkning betydligt intressantare att följa, för att inte tala om den underbara finalen i skidskytte, damernas stafett över 4x6 kilometer. Tyskorna vann välförtjänt och det var spännande från första stund. Mina första minnen från skidskytte var OS i Sapporo 1972. Då tyckte jag att det var en märklig sport, med skjutning och allt. De flesta som tävlade var militärer, bergsjägare, sovjetiska elitsoldater.
De senaste tio åren har mitt intresse vänt sig från traditionell längdåkning, som jag fortfarande följde på åttiotalet, till skidskytte. Det är, tror jag, den helt oslagbara kombinationen av fysisk styrka och skidåkning, med koncentrationen i skjutningen - komplikationen när åkarna tagit ut sig för mycket i spåret och får för hög puls, vilket leder till skakningar i hela kroppen, det man på tyska kalla "Nähmaschine" - symaskin.
De senaste åren har tyskorna varit ganska dominerande, men i hemma VM i Ruhpolding i Bayern i år, på Chiemgauarena,världens troligen bästa skidskytteanläggning, har man inte varit så framgångtsrik. Damlagets charmiga dragplåster Magdalena Neuner har bubblat på sin bayerska dialekt, men inte riktigt nått de mål hon hade innan VM. Min favorit är istället den lite truligare Andrea Henkel från Oberhof i Thüringen, som deltagit i varje VM sedan 1999. Hon är mindre sprudande, lite mera matter-of-fact och verkar leva och andas med åkningen på ett helt annat sätt.
Igår blev det hennes stora triumf, när hon på sista sträckan sköt felfritt, efter en ganska knackig säsong. När hon stakade in på upploppet var publiken i total upplösning och hon nappade åt sig den svart-röd-guld-färgade flaggan och höjde den mot skyn i en triumferande gest som snarare förde tankarna till den demokratiska revolutionen 1848, när den flaggan användes som symbol på riktigt för första gången.
Detta är en ny typ av sport-nationalism som i Tyskland växt fram sedan fotbolls-VM 2006 och man kan naturligtvis invända mot att all nationalism är av ondo, eller åtminstone onödig.
Men man kan inte frånkänna ett sådant ögonblick betydande idealistiska, sportsliga, poetiska krafter. Det är i sjäva verket ett sådant där elektriskt sportögonblick som går till historien, åtminstone kommer jag aldrig att glömma det. Den som inte kan uppfatta ett sådant ögonblick, det momentum som bara kombinationen av hård träning, stark vilja, tävlingsinstinkt och timing kan skapa missar något vackert, tycker jag. Sådana ögonblick är att jämställa med andra live-händelser; som en euforisk konsert, flow på en teaterscen, vad Du vill. Och i stafetten är det laget som räknas, den gemensamma prestationen. Inget är mera rörande än när Henkel sedan går över mållinjen och de tre andra i laget springer emot henne med sina skidor i händerna och förenas.