onsdag 14 mars 2012

Laurie Simmons på Göteborgs konstmuseum

I måndags, i samband med ett möte,  hade jag möjlighet att titta närmare på Laurie Simmons-utställningen på Göteborgs konstmuseum. Det var en spännande bekantskap på så många sätt. Det är särskilt roligt att man här i Göteborg kan göra den första separat-utställningen i Norden med en av det sena 1900-talets viktigare konstnärsskap.
I förordet till katalogen skriver museichef Isabella Nilsson; " Flera kvinnliga konstnärer valde fotografi, video och performance som uttryck och teknik och både Cindy Sherman och Laurie Simmons arbetade i skärningspunkten mellan det personliga, subjektiva och kollektiva minnet i undesökningar av hur de vanligtvis lågt värderade, inom diskussionerna närmast osynliggjorda spelrummen som B-filmer, förortshemmafruideal, reklambilder och dockhus kunde ses som ett slags handledningar för hur och vem man skulle vara. Det postmoderna iscensatta fotografiet lyftes fram av feminister och annekterades i bilder, som i glappet mellan dokumentation och begärets lockelse, etablerade en kritik mot mediet och objektifieringen av människor, och då särskilt kvinnor."
Ett mycket träffande exempel på ett självständigt brott mot objektifieringen av kvinnan är kanske den starka bilden The Love Doll Day 25 The Jump som finns här initill. Den uppblåsbara "kärleksdockan" är kanske ett av de sorgligaste exemplen på bristen på mänsklig närhet och kroppslig kärlek. Ensamma män, de som Bob Dylan vid samma tid besjunger som "older men with broken teeth, stranded without love" som i brist på någon att älska blåser upp en kvinnoballong för att fylla tomrummet i sin säng. Det är en sorgens objektifiering, inte av en kvinna, utan kanske snarare av en idé om en kvinna, en avlägsen dröm, som kanske för alltid är förlorad. Det är ett emblem över solkig och vanmäktig ensamhet, med även den trista sidoeffekten att den simulerade kvinnan inte heller har ett eget liv, egna idéer, egna anspråk, utan bara en sorts foglig sängkamrat i en ensam liten stuga vid slutet av Desolation Row.
Som ett tydligt brott mot denna underordningens dialektik klättrar här dockan över muren och hoppar ut i en annan frihet. Det är startskottet för ett uppbrott ur den tigande underordningen och, om man så vill, en iscensättning av den hegelianska bekräftelse-teorin, som går ut på att slaven bara är slav så länge han erkänner herren som sin herre. I samma ögonblick slaven vänder sig bort eroderar herrens makt och en emancipation bortom det gamla systemet blir möjlig. Som i denna bild.
Ingen underkuvad individ är så underkuvad och bruten att den inte kan ta sats och göra ett språng över de murar som inskränker och fängslar, skulle man kunna tänka att Simmons kanske menar. Det går i alla fall utmärkt att tänka så själv.
Simmons dockor, sparsmakat belyst på en egen vägg är ett annat verk man bara inte fär missa. Dockorna är också ett tecken som ställs mot de krafter som "make our loved ones into puppets".
I någon mening kan jag tycka att Simmons konst är djupt bejakande av människans egenvärde och rätt till emancipation. Det är en rätt som trampas ned i marken runt om i världen, idag kanske mer än någonsin.
Det gör Laurie Simmons konst så samtida och synnerligen angelägen.