Surrounding Bacon & Warhol på Göteborgs konstmuseum

Ända sedan jag började jobba på kulturförvaltningen 2008 har jag drömt om att se en utställning med Francis Bacon på Göteborgs konstmuseum. Nu blir det möjligt redan imorgon, tack vare ett mycket fint förarbete av museichef Isabella Nilsson i ett samarbete med Astrup Fearnley Museet i Oslo.
Nu blir det inte en separatuställning med Bacon den här gången, utan en utställning som på många vis öppnar för en konsthistorisk problematisering som visar upp den senare delen av 1900-talets konst på ett pedagogiskt, men också utmanande, vis.
Intendent Per Dahlström skriver i katalogen; "Bacon och Warhol var två av 1900-talets mest uppburna konstnärer med olika utgångspunkter i sina sätt att förhålla sig till konst. Om Francis Bacon skriver in sig i en lång tradition av expressionistiska konstnärer, markerade Warhol början på en ny och mer konceptuell tendens i samtidskonsten. I den här utställningen representerar de två poler i det sena 1900-talets konst trots att de levde och verkade ungefär samtidigt."
Men utställningen ger mer än så. Mellan de här båda polerna finns så många andra fascinerande konstnärsskap - när man kommer uppför trapporna till Skulpturhallen är det första man ser Sigmar Polkes underbara svit Apparazione 1-3 och ja - det är närmast rena uppenbarelsen. Det finns något samtidigt dämpat och skört i de här visionerna, som också är sällsamt undflyende. Är det en fågel, där, längst till vänster? Eller är det möjligen en animerad djävulsrocka som simmar majestätiskt i världshaven? Eller till höger kanske det är en såningsman som rör sig bort från en sjunkande sol? Kanske accentueras det skarpt konturlösa av den syntetiska hartsen och lacken som är materialval. Det är i alla händelser en mäktig triptyk som öppnar den här utställningen.
Bacons Orestien-triptyk å andra sidan är ett verk som jag undrar om jag någonsin kommer att bli färdig med. Expressionismens kärna är exterioriseringen av inre själstillstånd, och om det är något som man lär sig med åren är det kanske respekt för svårigheten att på djupet förstå andra människors inre. För att inte tala om sitt eget.
Warhols Marilyn-bilder är kanske några av den moderna konstens mest ikoniserade och spridda bilder. Den konceptuella popkonsten berör mig dock mera sällan. Å ena sidan finns det en omedelbarhet i det konceptuella som inte går att ta miste på, en ny idé som vände upp och ned på begreppen och upphöjde vardagssaker till konstföremål. Å andra sidan finns det en sorts betydelseförlust i varje av dessa konstverk som i sig självt kräver en förklaring, som Hegel meddelade i sina estetiska föreläsningar. Det är kanske inte själva motivet som tarvar en förklaring här, utan snarare vari det konstnärliga värdet består. Har man hört förklaringen en gång känns den sedan ganska bekant. Det är en balansgång på en spång över en bäck som strömmar av trivialiteter.
Den enda skulpuren i denna utställning är Niki de Saint-Phalles Le Grand Rossignol, som snarare än en tupp, eller näktergal som titeln översätts, kanske kan ses som en sannerligen färgstark och formsäker Fågel Fenix? Man kan undra ur vilken aska den återuppstått?