lördag 21 april 2012

"Cirkus" - nyopera på Atalante

I presentationen av sin nyopera Cirkus som just nu spelas på Atalante skriver Niklas Rydén;
"Så småningom kommer livet till en punkt där vi har mer bakom oss än vad som vi har framför oss. Hur vi lyckas vårda minnet av det som varit är avgörande för hur tillfreds vi är, och med vilken känsla vi kan närma oss framtiden. Alla människor drabbas någon gång av en förlust- Något man har haft, tillhört eller varit, är plötsligt borta. Att hitta ett förhållningssätt till detta är viktigt om man ska kunna fortsätta växa som människa."
I någon mening skär denna formulering rakt in i själva essensen av vad det är att vara människa. I någon mening är det kanske också just försöken att utforma tankar och förhållningssätt till denna erfarenhet som kännetecknar operan som konstform. Ytterst handlar det alltid om existentiella frågor; passion, kärlek, smärta, svek, våld, ond bråd död.
När jag ser föreställningen slår det mig hur väl denna operans grunduppsättning av fabeln i librettot, korresponderar med text och musik. Fokuseringen på det existentiella känns traderad, men ändå på ett nyskapande vis aktualiserad och befriande fri från stelnad och floskulös 1800-talskonst, Nyoperan känns fri och självständig, men ändå relaterad på ett tydligt vis till traditionell opera.
Med en i jämförelse minimal orkester, en person på scenen, det intima rummet, känns det hela som en sorts postmodern kammaropera, som leker med traditionen, men ändå hålls ihop av en uppsjö markörer och referenser, som den traditionella cirkus-miljön, den cetraleuropeiskt inspirerade cafémusiken som rullar över i helt andra tonarter när Sofia My Fryklunds andlöst sköra och skarpt fokuserade huvudroll går över alla gränser i sökandet efter förklaringen, föreningen och försoningen med sitt ofödda barn, sin förlorade kärlek och sin krossade tillvaro, öga mot öga med ett destruktivt själv.
Nytt för mig känns också den av Eva Ingemarsson mycket genomarbetade koreografin, som även stundtals ger stycket en karaktär av dansföreställning, i sina disciplinerade rörelser, en koreografi som även i sig själv spränger operaformens mera lagiska gestik.
Hon förlorade sina föräldrar i en olycka, sin karriär i ett missöde på scenen där hennes älskade kastade en kniv och missade. Eller träffade, någon centimeter från hennes struphuvud - en smärta som dock inte kunde mäta sig med den hon kände när hon hittade hans kärleksbrev till en yngre kvinna och förtroendet, det som på något sätt var själva grunden i deras liv, raserades i en enda sekund.
Lite oväntat flyttar de ut på landet och exploaterar en guldgruva på tomten. Jag tänker hela tiden på alkemin, konsten att göra guld, som inte egentligen handlar så mycket att göra guld, som om att hitta de vises sten. Den som gör guld har hittat sanningen, en variation på ett annat operatema, sökandet efter den heliga gralen. Och det finns något gemensamt i guldproduktionen och gralvisionerna - ty bara den som har ett rent och ofördärvat hjärta kan skapa guld, eller se gralen i skyn.
Till slut hårdnar deras hjärtan och de vänder sig från varandra - "Du fattar inte vad du har förstört" säger hon, skriker hon, sjunger hon med all den smärta som bara förlusten av den oförstörda tilltron och förtroendet kan föra med sig.
Mot slutet spelar hon upp några olika livsalternativ för publiken att välja - kanske är det så att var och en i publiken fastnar för det som ligger en själv närmast, som blir den upplösning man till slut bär med sig och kommer att tro på och som blir denna intensiva och fängslande nyoperas slutackord.
För egen del ligger slutscenen, "Cirkusprinsessan" kvar allra längst. Där ändå ett försoningens ljus skiner försiktigt ned på hennes ensamma själ, men som också är just ett litet ljus att hålla i sin hand på stapplande steg in i framtiden.