tisdag 30 juli 2013

Mer än ljud - Publikation från Bonniers konsthall. Översättarens vedermödor.

I mitten av juni publicerade Albert Bonniers Förlag en antologi till utställningen Mer än ljud, som visades på Bonniers konsthall i höstas. Redaktörer för boken var Sara Arrhenius, Magnus Bergh och Theodor Ringborg. Det är en välmatad antologi som för mig något överraskande utgår i flera delar från Thomas Manns förhållande till musiken i några av hans böcker. Men det finns även ett mycket läsvärt bidrag av John Cage, som placerar in bullret som en kommande faktor att räkna med i musiken och annat intressant. Utgåvan innehåller även en flexiskiva, med bidrag av Carl-Michael von Hausswolff och Ayse Erkmen.
Ann-Marie Ljungberg och jag fick den spännande uppgiften att översätta Theodor W Adornos essä Musik, språk och deras förhållande i samtida komposition, en uppgift som visade sig vara en verklig utmaning på många sätt. Jag översatte Adornos essä Antisemitismen är en fascism för Ord och Bild för några år sedan, men det var en annan typ av text och betydligt lättare att ge sig i kast med. I detta fall hade vi också en engelsk översättning att förhålla oss till, så vad göra?
Ann-Marie översatte den engelska texten och jag den tyska texten till svenska. Sedan gick vi igenom mening för mening i jakten på den korrekta och adekvata formen. Det var en spännande, men inte helt oproblematisk resa,  eftersom det är en mycket kortare väg från tyska till svenska, än via det mera syntetiska engelska språket. Inte desto mindre gav oss en hel del i den engelska texten mycket att tänka på och förhålla sig till, och även emot.
Adorno var en av de kanske viktigaste influenserna för Thomas Mann i hans musikaliska bildningsgång. De brevväxlade. Kanske är det därför som texten är centralt placerad först i boken? Det finns ingen förklaring i förordet, som behandlar de andra bidragen ganska utförligt. Inte heller den enda recensionen jag läst (SvD) går in på Adornos text. Antingen har vi inte lyckats göra texten läsbar på svenska, eller så har de som läst den hittills haft samma problem som vi inledningsvis hade under arbetet - att förstå vad Adorno egentligen ville säga.
När jag läser om den nu tycker jag nog att det framgår ganska klart. Som den dialektiker Adorno var utgick han från att musik inte är språk, knappast ens språkliknande, men närmar sig efter hand frågeställningen utifrån ett antal olika perspektiv och med hjälp av olika kompositörer, bl.a. den av honom mycket omhudlade Schönberg. För Adorno kommer dock en brytpunkt i det han kallar den "Wagnerska vändningen", där han starkt ifrågasätter det bombastiska och ibland klichéfyllda uttrycket, men samtidigt menar att Wagner också bidrar till att göra musiken mera språkliknande. Syntesen, efter sexton sidors dialektiskt spel är att musik inte är språk, men att det trots allt är språkliknande. Slutordet är: "Så skulle till slut musik och språk i sina yttersta dissonanser kunna övergå i varandra." Det är åtminstone ett ganska tydligt statement.
Som alltid när man översätter från ett främmande språk är det nästan så att man försvinner in i utgångsspråket. Man kommer aldrig så nära ett språk på något annat sätt. Det är möjligen en del av översättarens vedermödor, men onekligen en av översättandets största välsignelser.

torsdag 18 juli 2013

Invigning av biblioteket, i Berlin alltså.

Der är inte bara Stadsbiblioteket i Göteborg som byggs om.
Två av de viktigaste biblioteken i Tyskland - die Staatsbibliotheken in Berlin und München - har byggts om och rekonstruerats ända sedan de lades i ruiner i Andra världskrigets slutskede.
Den 29 mars i år öppnade Staatsbibliothek zu Berlin sina läsesalar mot Unter den Linden. 1928 skrev författaren Walter Benjamin att i Berlin är Tiergarten den ena brännpunkten i ellipsen och biblioteket Unter den Linden den andra.
Redan på trettiotalet satt Willy Brandt där, i det Preussiska statsbiblioteket med näsan i böckerna. 1945 krossades glasen i den stora kupolen över läsesalen för alltid. I sitt biblioteksmagasin, som Stiftung Preussischer Kulturbesitz skickar ut till samarbetspartner och intresserade ett par gånger om året kan man på sedvanligt grundligt vis läsa in sig på bibliotekens samtid och dess historia. Man försöker inte heller mörka nazitiden, utan visar upp kupolen med dess hakkorsfanor och bilder på Alfred Rosenberg när han invigde utställningen "Ewiges Deutschland" 1934.
I de båda ombyggda läsesalarna finns för närvarande 155 000 böcker och biblioteket är förstås utrustat med all sedvanlig teknik av senaste snitt.
Snart är det bara ett halvår kvar tills Göteborgs nya stadsbibliotek öppnar den 23 april 2014, på världsboksdagen. Upphandlingarna av utrustning pågår för fullt, taklagsfesten för byggarna har varit och det blir allt tydligare hur det nya biblioteket kommer att bli. Det finns inga exempel på ombyggda bibliotek som får färre besökare än innan en ombyggnad. Alla ökar sina besökartal kraftigt, eftersom det uppenbarligen finns ett stort sug efter de tjänster biblioteken har att erbjuda. Så blev det  i Berlin och så kommer det att bli i Göteborg också.

måndag 8 juli 2013

Senaste tidens läsning; Nina Björk, Liv Strömqvist, Anders Olsson, Johannes Anyuru, Stig Hansén och W G Seebald

Under våren har jag haft turen att läsa ett flertal böcker som verkligen givit mig något.
Nina Björks essä Lyckliga i alla sina dagar känns mer aktuell än någonsin när Almedalsveckan tydligen pågår på Gotland. Hennes mest relevanta kritik i boken handlar i mina ögon om hur den samtida politiken har övergivit ideologierna för att möta en allt mer vilsen väljarkår som ställer sig frågan "What's in it for me?"
Idag handlar det mer om hur man lyckas analysera marknaden för väljarna och för denna marknad skräddarsy ett budskap som passar dagsnoteringarna bäst, enligt Björk.
Det är befriande att vara i Bohuslän och informera sig om världsläget via tysk Public Service och därmed kunna välja bort utspelspolitiken i talarstolarna där borta i Östersjön.
En som på ett annorlunda, men inte desto mindre effektfullt sätt häcklar den rådande samhällsordningen är Liv Strömqvist med sitt senaste seriealbum Ja till Liv! Jag har inte varit någon regelbunden serieläsare efter tolvårsåldern, därför var det med en viss upptäckarglädje som jag sträckläste denna samtidskrönika om fenomen som "offerrollen", liberalfeminismen, mansdiskriminering och "blonderade Efva Attling-kopior" som nästan "till 100 procent befolkar Visby stift", utom möjligen under Almedalsveckan då segregationen inte är så total, för inte att tala om den där allt mer växande marknaden för ruccola, ricotta och ripasso, .
Åt ett helt annat håll gick läsningen av Anders Olssons senaste bok, Vad är en suck? En essä om Erik Johan Stagnelius. Stagnelius, så Olsson, " ..var och förblev en solitär. Och det var först efter hösten 1812, då madame de Stael och August Wilhelm Schlegel hade landat i Stockholm på sin flykt undan Napoleon, som han började röra sig i riktning mot romantiken.". Det är en precisering som inte kräver ytterligare kommentarer.
Sucken kan tolkas både resignerat och lyckligt, konstaterar Olsson och argumenterar så övertygade för suckens betydelse för kärleksdiktningen att det är svårt att skiljas från boken. Men jag måste säga att både som essäist och poet föredrar jag Olsson framför Stagnelius, utom i vissa lyckliga stunder.
En läsupplevelse jag borde haft för flera år sedan var Johannes Anyurus roman om sin far, En storm kom från paradiset. Fadern var stridsflygare från Uganda som just utbildade sig i Grekland när Idi Amin gjorde statskupp. Han kom aldrig mer att tjänstgöra i ugandiska flygvapnet. Anyuru följer sin far i spåren genom Grekland, Italien och Kenya och landar till slut på Hisingen.
Det finns en smärta som man aldrig kan komma i närheten av som vit, europeisk man i medelåldern. Ändå möter man människor som bär på den varje dag; på spårvagnen, på caféer, i affärer, på jobbet. Och man vet inget om bråddjupen. Bara en sak har man möjligen gemensamt - mötet med döden. Denna berättelse slutar så här på sjukhuset, när fadern precis gått bort:
"Jag plockar bort syrgasmasken och hänger den jämte sängen. En storm kom från paradiset. Stormen var livet."
En annan författare som mera indirekt, men ändå drabbande skriver om sin far är Stig Hansén i boken Bobby Boy - mannen i mig. På ett plan, det tydligaste, är det en vital skildring av Hanséns relation till Bob Dylan. Hansén undviker skickligt de vanliga fällorna; att gräva för djupt i tidigare biografers verk och fastna i detaljer och inte heller klippa och klistra ihop en berättelse som vilar på citat ur Dylans texter. Hansén inventerar sina Dylan-upplevelser med tyngdpunkt på hans konst och de senaste årens egna resor  till New York. Men samtidigt nystar han upp en annan historia om "mannen i sig" och det är nog inte Dylan.
Förra sommaren sträckläste jag i princip hela W G Seebalds samlade verk som kom ut i ett band för något år sedan. Det enda jag inte hann med var den avslutande essän om luftkriget mot Tyskland i Andra världskrigets slutskede, och den har jag läst nu. Om man som Tyskland gjorde, startar ett terrorkrig mot hela världen kanske man inte ska förvänta sig något förbarmande. Intressant nog är det Seebalds tolkning att det just därför har talats väldigt tyst i Tyskland om den ödeläggelse som "Bomber Harris" Lancaster-maskiner orsakade i städer som Hamburg, Nürnberg, Dresden och Berlin.
För mig, som haft närstående som kravlat sig upp ur ruinerna är det kanske särskilt omskakande. Men det är å andra sidan något jag delar med många andra, som Hansén, vars morfar aldrig blev sig själv igen - en sidoberättelse i Dylan-boken.
Befolkningen i en av de mest sönderbombade städerna i Storbrittanien, Coventry, skickade efter kriget ett försilvrat kors av några väldigt stora spikar man funnit i en utbombad kyrka som ett tecken på försoning. "Das Nagelkreuz" (Spikkorset) finns numera i Gedächtniskirche i Berlin.
Det är ändå hoppfullt.